Ondskan i kroppen

En kompis till mig berättade häromdan att han var jätte förtjust i en tjej som var så fin och så härlig. Hon hade ingen ondska i kroppen någonstans som han uttryckte det...ONDSKA I KROPPEN.. det ekade högt i huvudet. Jag blev helt stel och förstod att det kan man inte riktigt säga om mig. Jag är en snäll människa men jag vet också att jag kan ibland bli så mörk och ledsen i sinnet (min barndom förstås) så allt runt blir mitt fiende. Detta gör ju antar jag att man har ondskan i kroppen. Jag har gått i terapi jag har vänner och pojkvän som lyssnar, men ändå, det mörka och ensamheten lamslår allt och alla mina idéer blir små värdelösa ångest klumpar som aldrig blir slutförda.
Hur är det möjligt eller mögligt som man säger på tyska, detta anatomiska process som är förbunden med tankeverksamheten i hjärnan som känns som Farbror Joakims spår där han bara går runt, runt sinna skatter och tänker. Fåran blir djupare och djupare och till slut kan man inte komma upp för den e för djup och så måste ngn snäll själ komma med hela rescue teamet inkl. helikopter och räddningsele. Dock antar jag att om fåran är för smal kan inte ngn komma åt en heller. Man får väl se upp med vilken grav man gräver åt sig själv. Jag menar jag e fullt medveten om att man som vuxen skall ta ansvar för sitt liv och jag kan alla teorier, men just det, de är bara teorier. För när praktiken slår till..... så är alla mina låttexter sorgliga, alla mina bilder är ledsna och jag t.o.m. tycker det är fånigt och jobbigt med glada gulliga bilder eller snarare känns det som att jag tror att världen ska tro att jag är töntig som visar upp gulliga turist bilder. Att jag, JAG som inte ska bry mig om vad alla andra tycker måste erkänna att jag tänker på vad folk tänker om jag ställer mig framför en byggnad och tar en klassisk turist bild rakt upp och ner eller om jag visar upp en bild där jag och min kille håller varann i handen i solnedgången, dock är detta beroende förstås av i vilket ljus bilden är tagen och med vilken kamera. Och jag vet allt detta för jag är foto/bild skolad och jag gillar bilder och trender och eliten och hela fucking allt, men jag blir så trött så trött att man för att kunna stå ut med sitt liv och ha det bra har man blivit så härligt invaggad i att man ska "costumajza" sitt liv så att vi likasinnade ska hitta varandra och bekräfta varandra för vi räcker inte alls till för oss själva.
Så nuförtiden tar jag ofta turistbilder och om man undrar hur modig och cool jag är så kan man alltid snegla tillbaka och generat småfnittra över den där häftiga tjejen framför... typ Taj Mahal.