Inpräntade bilder

Verdis opera Trubaduren är typ bland den grymmaste musiken jag har hört.. Speciellt live. Tycker faktiskt operasångarna hade nästan kunnat hålla den stora öppningen till deras strupen stängda för musiken rola...Men det jag verkligen reagerade på att det tog mig en otroligt lång tid att förstå karaktärernas roller fast det var subtitles på svenska och fast det är ganska symboliskt arrat.. själva uppsättningen. Jag behövde inte fundera länge vad detta berodde på. Helt enkelt att den största stjärnan, typ hjälten i Manrico var stort som ett hus. Det är självklart fine, men jag har aldrig sett detta fenomen. Hade detta varit en film hade det varit Braddan som hade spelat Manrico. Det är ju ingen bra förebild med en sådan otroligt kraftpaket heller, men halvvägs normal människa överhuvudtaget att leva upp till är jobbigt nog som det är...

JA KONST....

Jag ser en kvinna kissa kontemplerande vid vattnet. Blir hon kissnödig av att titta på den i konstant rörelse vattnet? Det är inte en flod som man inte kan stiga i två gånger, men det måste väl gälla sjöar också. Jag ser en världsvan kvinna, naturligt vacker, intelligent, prata om konsten. Jag är redan överväldigad av det jag inte förstår. Jag har bara hamnat här. Nu två dagar senare är det minst två fester som pågår samtidigt som jag inte pallar att närvara på. Det är OK. Jag är nöjd. Jag behöver vila.. min hjärna.. inte sova..bara vara i tystnaden med enbart mina tankar. För det har pratats, snackats, samtalats, analyserats, debbaterats, ifrågasatts, modifierats, förfärats, överraskats, förvånats, intellektualiserats, räddats. Räddats från att sjunka undan, ner i det otrygga. Jag är trygg. Jag känner med, betraktar och önskar. Jag är här och jag lever, men jag är inte upp och ner. Jag accepterar gravitationen och det tar 11 minuter att gå vissa sträckor och jag behöver inte gilla alla människor, för vissa människor får mig att vilja spy.. av skräcken att de skall krypa in under skinnet och smitta mig med inställsamheten.. Skönt att min inställsamhet är min.. och mina tankar är bara mina och de blir inte ens sanna eller verkliga genom denna text. De filtreras av tangetbordet och långsamheten för jag aldrig gick skrivmaskinskursen i mellanstadiet. Jag kom försent. För sent för en bästis, för sent till min mognad, men jag vet att du inte tycker att ngt är försent, men jag kan säga det.. för jag analyserar och jag associerar och jag är inte handikappad för att jag inte vet sanningen ty den är relativ. Jag är din, men är av lojalitet, lojaliteten till det som är större. Storheter är mamma, pappa, syskon, men de är benämningar.. för ett tillstånd för ngt högre och större och konsten är större än oss själva tills vi förstår den. Efter det kommer ngt annat. Jag älskar dig.

Alltid

Alltid kommer jag på bra formuleringar vid fel tillfälle, finns det logik i detta?