Jakten på en identitet

Om jag använder mig av mycket negationer eller låter ursäktande är det inte pga av att jag är en depressiv mask, (fast jag nådde denna omgång av botten igår) utan för att jag pratar så här och skyller kanske på att jag inte har svenska som modersmål (fast jag nu pratar bättre svenska än ungerska). Jag har helt enkelt sjukt svårt att tydligt fokusera och förstå mina tankegångar. Fast för mig i mitt bakhuvud ter det sig solklart.. jag fattar allt, men så fort det ska ner i en klok skön text så skiter det sig, det blir inga pulitzer pris jag delar ut till mig själv.

Jag älskar ändå att skriva och har gjort det mycket.. självklart älskar jag mina texter, men skulle dö om ngn jag inte litade på skulle läsa. Det är därför det är så skönt att ha denna lilla hörn av space plats. Skulle ngn stackare snubbla över mina ip siffror så ja; välkommen. Men det är skönt, jag behöver ingen målgrupp att vända mig till men det finns där ändå.. det kanske är en stor svart vägg som flyter runt i spacet och det är min bollplank. Men mitt plank skiftar nog färg i takt med mitt humör.
Évaaa! Det där om planket låter självklart och jag fattar vad jag menar , men jag kan inte relatera till vad mitt argsinta humör eller romantiska humör har för färg, men nog har det lagts ner en hel massa forskning och pr för att vi skall koppla ihop rosa med romantik och röd med arg.
Vet inte riktigt om jag kan relatera tillbaka till varför jag började skriva detta inlägg, men anledningen var IDENTITET den eviga helvetets frågan och min fråga är: Är hittandet av en identitet svaret på allt? Här tänkte jag ha värsta äkta utlägget kring detta, men insåg att jag skulle avsluta mitt utlägg med den fyndiga frågan: Eller är det kanske sökandet efter identiteten som är svaret? Haha vad ska jag säga- jag är en tänkare och kommer alltid vara en kunskapstörstande tänkare. Och mitt verktyg är för att få någorlunda fokus; är skrivandet. Hade jag kunnat skriva snabbare hade mina tankar kunnat koppla snabbare. Alltså armarna med sina händer är ett fokuseringsverktyg och min hjärna motorn. Great.... Just Great...

Ännu en gång har jag lyckats med att totalt misslyckas med en text som strikt skulle fokusera kring mitt favvo tema med utgångspunkten i boken BLONDE skriven av Joyce Carol Oates. Så jävla grym så sjukt bra för att hon faktiskt skriver ofokuserat men ändå tajt och jag tycker det är mer än en bok, för precis som Norma Jean enligt boken höll på att ständigt försöka hitta sig ett Jag skapar Joyce henne på samma sätt och drar nytta av henne precis som alla gjort med Norma Jean. Det närmaste Norma Jean kom sitt Jag var när hon skulle göra en roll. Hon gick in desperat för att hitta hela hemligheten bakom sina rollkaraktärer. Detta för att hon själv inte hade en egen stabil kärleksfull karaktär .. hm att acceptera sig som sin sin egen karaktär i sin film, med andra ord om Norma Jean hade fått rollen att spela Marilyn Monroe vilket hon då fick... jag menar om Norma Jean hade kunnat styra över Marilyn Monroe vilket hon hade kunnat göra så kanske det inte hade gått så illa..... Så vad är det som gör att man bara vill atoma ihjäl sig själv emellanåt och ibland alltid. Varför kunde hon inte styra upp sitt liv? Jag vill ju här avslöja svaret men ändå bara stor vägrar och med gråten i halsen så kan jag säga att jag har hittat ngn jag verkligen kan identifiera mig med alltså Norma Jean, ;)förutom hennes skönhet;) så är det ordet FÖRÄLDRAR och alla andra jag har snackat med i oändliga timtal om just barndom och FÖRÄLDRAR. Men ska jag verkligen acceptera att de kan inverka så in i fan på ens liv så man går runt som ett jävla autonomt akvarium och laxen kan lägga ägg snart i ens tårkanaler. ORKAR inte mer. Men det som ändå stillar är ju att man inte är ensam om en lax odling i ögat eller e man?..

Ja Ja.. Om det är ngn som har orkat så här långt in in min text kan jag i alla fall rekommendera Blonde till alla som älskar film, är fascinerad av film har identitets störningar, låter som en komplett 3 åring när hon försöker skriva nga rader och önskar att en fiktiv bok vore sanning och som vill starta en Joyce Carol Oates sekt där vi försöker skriva en bok som Blonde där Joyce själv gör en fysisk karaktär som man under läsningens gång upplever, lever och bara vill buga o bocka för att i konstens namn ha skrivit en så fler bottnad metafysiskt verk,

Och till ära av allt detta kom jag att tänka på en låttext jag skrev nyligen.

Burlesque queen I wanted to be
Give you all that god gave me
Blonde thick hair, red lips to wear
The perfect rack and a
Tiny small waist

Burlesque queen I wanted to be
Revealing my white skin for you out there to see me
Streching my neck
Pulling the hair aside
And hear the crowd sigh
Oh yeah Oh yeah Oh yeah

I would wear great big skirts that night
Lift up my legs and show what I´ve got
I would spin around only for you
I would do exactly what you wanted me to do.

I spin around I spin around not anymore
I spin around I spin around not anymore
I Lost the hair I lost the racks and never made it to the door
But I´ve got the dress the diamond rings and
Still hear the crowd sing
Oh yeah Oh yeah Oh yeah