Body Zap

Body Intellignece.. Eller kropp vs intelligens, självklart är det grymt om båda dessa kombineras på ett balanserat sätt i kroppen, men att må bra i självaste köttet inser jag nu, är det absolut viktigaste.

Jag har återupptagit en gammal vän, Bikramyogan, nu så där 10 månader efter att Vilmar föddes. Jag har sporadiskt några gånger försökt att gå under året, men utan ork och entusiasm. Nu har min kropps förfall slagit mig i spegeln så jag måste aktivera fläsket. Framför allt få lederna och musklerna låta göra sitt jobb och inte bara låta de hänga med som en o annan död kött på kroppen.
Jag älskar att känna hur musklerna och lederna tänjs i värmen och hur svetten rinner så det skvätter. Jag älskar att känna att det finns hopp fortfarande för att komma in i en storlek av klädesplagg jag aldrig någonsin har haft.
Med Stockholms syndrom känslor för instruktören som med nanoteknisk precision håller oss under uppsikt och sin egen rytm undrar jag om jag är mitt i en rap battle och zap där kom de starka känslorna upp, tårarna väller upp, känslorna stormar och kroppen njuter för varje smärtsam tänjning och längtan efter att det snart skall vara över. Och då vet jag att jag har klarat mig uppför 5 mounteverest fast i värme. Grymt!

Så min vidare fråga är då? Vad ger mig konsten/konstutövandet som inte Bikramyogan kan ge mig. Vad tillför denna disciplinerade smärtsamma prestationsångest fyllda race som jag upplever konsten ofta. För mig känns det som ett val jag måste göra en tid framöver.

Kanske mycket har känts tungt pga att jag har slängt in kroppen längst in i garderobern och nu hittat den och inser att den behöver lite omtanke och kärlek. För att inte tala om tygerna som strukturerade skall skydda denna kropp från kyla och stadströtta lömska blickar.
Kläderna som jag har nonchalerat, slängt upp på vinden, älskat.
Strukturerat ihop sydda textilier som påminner om en hel barndom och tonår. Bråk med min mamma, bråk men min pappa om vilka kläder jag fick ha och inte fick ha.
Vad mycket känslor kläder hade laddats med och idag har jag mage att nonchalera dess betydelse. Herr Freud och hans vänners vägar äro outgrundliga.

Hur jag nu skall gå vidare med konsten framgår inte av denna skränknig, men ack så irrelenvant förstår jag nu, för visst fick jag en massa nycklar under nga flyktiga andetag om hur jag skulle fortsätta med filmen jag just nu klipper. Godnatt. Glöm inte att klappa din kropp.